Så var det äntligen dags att yttra sig om 2007 års bästa spel, och kanske det hittills bästa plattformsspelet någonsin. Super Mario Galaxy var spelet som fick mig att kissa i byxorna av upphetsning när det först visades, och ha-begäret för spelet och Nintendos Wii blev nästan okontrollerbart.Det var det enda jag önskade mig i julklapp det året spelet släpptes och när jag väl tryckt in det i konsolen lyckades dess orkestrerade soundtrack tvingade ur en tår från mina torkade tårkanaler. Super Mario Galaxy-temat är det vackraste jag hört på många år (Bortsett från den ensamma gitarren i Snake Eater-temat - det är bara så läskigt vackert.)
Att spela igenom Super Mario Galaxy, från början tills dess att Bowser slutligen var besegrad, tog inte mer än bara någon veckas flitigt spelande. Inte för att spelet kändes kort, eller att det på något sätt kändes ihåligt; snarare tvärtom. Hela spelet var som en enda lång, innehållsrik hinderbana och varenda gimmick, form och färgnyans fick mig att le bredare än vad jag trodde var möjligt för en man av min ålder.Super Mario Galaxy är det spel som Super Mario Sunshine borde ha varit, en äkta uppföljare till sextiofyrans flaggskeppsspel. Det är inte bara en uppdatering för spelserien, utan en uppdatering på genren som helhet. Det är bara så bra!
Till skillnad från tidigare spel är detta dödligt svårt emellanåt, men eftersom man blir tilldelad extraliv som om det vore kranvatten så får man många försök på sig. Övning ger färdighet säger de, och efter efter ett tiotal försök på "Luigi's Purple Coins" så lyckades jag äntligen fånga den sista stjärnan. Nu har jag låst upp Luigi, så nästa gång jag spelar igenom spelet kommer det vara en annorlunda upplevelse, då brodern kontrolleras på helt annat sätt än Mario (typ som i Super Mario Bros. 2.)Endast 121 stjärnor kvar tills spelet är helt utspelat!
...Men det får bli en annan gång.
+PLUS: Plattformsmomenten, alla gimmicks, musiken... Allt är perfekt i Marios galax.
-MINUS: Några banor upprepas då man ska fånga komet-stjärnorna.
