Drygt en månad efter det att jag avklarat Half-Life får jag äntligen se uppföljarens sluttexter rulla förbi. Var det värt det? Hell yeah.Precis som i föregångaren får man kliva i rollen som fysikern Gordon Freeman, som efter att ha "valt" att jobba för mannen känd som endast G-man blir han återuppväckt på ett tåg.
Tåget kommer till sitt stopp och Gordon kliver av på perrongen i City 17 - en till synes östeuropeisk stad, och som alla andra städer på jorden, är under belägring av en ras kallad Combine. Numera är staden ett framtida Auschwitz där man rest stängsel och barrikader för att kontrollera samhället, begränsa områdena och förtrycka människorna. På gatorna härjar de så kallade "civilskydden", som mer än gärna provocerar fram våld hos befolkningen för att få en anledning till häktning.
På tv-skärmarna placerade runtom i staden spelas hjärntvättande propaganda om och om igen, och man möter förtvivlade människor runt varje hörn. Det är med andra ord en mörk och kall dystopi vår hjälte tvingas vakna upp till.Gordon möter upp med Black Mesas forne säkerhetsvakt Barney som lyckats infiltrera Combine under täckmantel, och som berättar om invasionen och planen om att sänka regeringen och dess ledare - Gordons före detta kollega Doktor Wallace Breen.
Inom kort är vår mustaschprydde macho-nörd indragen i en rebellisk aktion där han själv blir utnämnd till mänsklighetens messias och räddare. Xen-folket, som nu gått och lärt sig engelska och fått sig lite folkvett, går till och med så långt och kallar honom för "The Free Man".
Det är i princip vad spelet handlar om. Förvänta dig inte allt för mycket mer av storyn. Däremot kan du förvänta dig en hell of a ride.
Half-Life 2 är precis som originalet ett skript-baserat FPS där pussellösande, plattformshoppande och interaktion med andra människor väger lika tungt som de headshots och kofotssmällar som resten av spelet erbjuder.Denna gång har man gått ifrån skräck-temat från första spelet och gjort mer Hollywood-inspirerade scener där man på smörgåsbordet dukat fram allt från en vild flykt från ett gäng Combine-soldater med en svävare, till stora slagfält bland stadens ruiner där det är människor med raketgevär kontra stora trebenta maskiner som kunde lika gärna varit direkt tagna ur H.G. Wells Världarnas Krig.
När jag tänker efter, verkar H.G. Wells verk varit väldigt influerande då man kan se teman från både tidigare nämnda Världarnas Krig, men också från 1984 och The Sleeper Awakes.
Grafiken är, trots sina fyra år på nacken, väldigt snygg. Spelet var före sin tid och få spel känns så next-gen som Half-life 2 gjorde, och än gör. Tillsammans med grafiken är musik, ljudeffekter och röstskådespel även på högsta nivå.Half-Life 2 använder sig av Source, en väldigt modifierad version av GoldSrc som användes i första spelet, och var en av de spelmotorer som först använde sig av Havok-fysik. Med hjälp av den licensierade fysikmotorn kan man i Half-Life 2 flytta och lyfta saker för att lösa pussel, precis som i föregångaren, men denna gång har varje objekt egen tyngd.
Man kan till och med hitta på YouTube Rube Goldberg-maskiner folk har byggt med spelets motor.
Det enda jag egentligen tycker är dåligt med Half-Life 2 är att Valve inte brytt sig om att skapa fler än en handfull NPC-gubbar. Det kan kännas lite skumt att i ena stunden se en person sprängas i bitar för att sedan i andra stunden se denne dyka upp helt oskadd.Givetvis ska det föreställa en helt annan person, but you get the drift.
En annan sak är storyn - inte mycket händer i spelet, storymässigt, och många frågor lämnas obesvarade. Detta är visserligen redan åtgärdat, då Valve har släppt två påbyggnadsepisoder och en tredje (och, förhoppningsvis, sista) episod är på väg.
Eftersom grunden är lagt för en sån bra historia, så kan jag knappt vänta med att spela de nya episoderna, bara för att få veta vad som egentligen hände där uppe i citadellet på slutet.
+PLUS: Den härligt post-apokalyptiska storyn... Och allt annat.
-MINUS: Varför ser alla i City 17 likadana ut?
